Den här veckan har min gamla mammut varit här hemma och lyxat till vardagen. Lämnat och hämtat småtten på dagis, roat de stora kidsen, handlat, fixat käk, röjt upp, diskat... Jag skulle lätt kunna vänja mig vid det! Blir jag erbjuden en fast tjänst ska jag ta mig tusan löneförhandla igen och hoppas få råd till städhjälp.
Idag skrev du ett sms till mig där du bad om ursäkt för allt och att det var dags för dig att ta tag i ditt liv. Minns du det? Jag har lärt mig att dina ord inte betyder något, att de sägs när det passar, till vem spelar ingen roll. En kärleksförklaring skickas som massutskick.
En dag vill jag kunna rycka på axlarna och säga "shit happens". Idag tycker jag bara att det är förbannat tragiskt. Idag när du sitter och super med det värsta A-laget, de som är tunga missbrukare och kriminella dessutom. Undrar hur länge de tycker det är ok att du super upp deras sprit...
Idag skrev du ett sms till mig där du bad om ursäkt för allt och att det var dags för dig att ta tag i ditt liv. Minns du det? Du har ett förbannat konstigt sätt att visa att du tar tag i ditt liv...
Jag önskar dig fortfarande all lycka. Men jag kan inte längre vara din vän, om det bara ska ske på dina villkor.
Det kom lite regn häromdagen. Det var bra för min gräsmatta. Jag håller på att gödsla den. Just nu är den fortfarande illa bränd, men jag kan se några fina ljusgröna strå titta fram. Det ska nog bli bra det här. Jag ser fram emot den dagen då jag kan känna dess mjuka kittlande under mina fötter.
Eller så här: Jag håller på att utrota mina hjärnspöken, min mentala besatthet, längtan efter det som aldrig kommer att bli. Jag håller på att släppa taget om jävligheten. Jag accepterar maktlösheten och måste inte förstå det obegripliga.
Trodde aldrig att jag skulle säga det här, jag vill inte ha helg. Jag blir helt sänkt. Dagens läckande vita äckelhimmel gör ingen gladare. Gnälliga kids och inte en vuxen inom pratavstånd. Jag har tusen saker jag behöver fixa, men får inte gjort ett skit när jag inte får vara ifred. Jag vet, let´s tröstäta i stället. Jävligt smart idé. Bli fet och få mer ångest.
Skit samma... orkar inte fullfölja min tankevurpa.
Jag heter inte Anna, men jag förstår vad du menar.
Timglas - Lars Winnerbäck
Anna bussen här utanför går ingenstans det är ingen som vill någon vart Jag har åkt så många varv men det är alltid lika svart Anna är det tiden på året som skrämmer är vi trygga bakom väggarna här Nej jag vill inte få in den där världen den är så tom och tyst och tvär Och min tunna karaktär bara vrider och vänder sig och vill va bättre man för dig Ett smartare drag en lösning En lanterna på din gungande båt ja jag vet att jag sluter igen Men det känns som om det är mig dom vill åt Ja jag vet men det känns så än
Anna det är ett timglas som bara rinner det finns inget att förstå När himlen är blodröd och brinner är det natten som tränger sig på och jag drömmer så konstigt igen Anna håll mig hårt För jag skakar av alla de meningslösheter jag förstår bara det som är vårt
Anna nu tänder de gatubelysningen bussarna åker sitt varv Jag letar efter rispor i ytan en spricka ett hål en skarv Det måste komma nåt bra ur allt Det måste växa nått under alla lister alla bingon alla tävlingar alla steg tillbaka Res mig upp ge mig lust att hänga på jag skall värma dig Anna Jag skall lyssna och förstå För trots all tomhet trots det timglas som sliter i oss Så ska vi hitta en väg ändå Vi skall hitta en plats ändå Hitta ett hem vi två
Det har varit tyst ett tag. 26 dagar, men vem räknar? 26 dagar av oro. 26 dagar av samtalsterapi. 26 dagar av ensamhet. 26 dagar av kunskapstörstande sökande. 26 dagar då jag faktiskt börjat skymta framtiden. 26 dagar och jag kan tänka på mig själv. 26 dagar och jag vet att du får hjälp och behandling. 26 dagar då jag hoppas på en ljusare framtid för dig.
Ett mail med en lägesrapport dag 27. Det låter lovande. Nykter, nöjd, medicinerad och under behandling. Det gör mig glad och lugn. Det finns hopp. (inom parentes föklarar du varför du inte kan höra av dig så ofta, kontrollerad av den du bor hos).
Natten mellan dag 28 0ch 29 kom ett sms, följt av flera.
kl 00.03 070605
Hej! Jag vill bara säga att jag saknar dig enormt, och alla andra, jag älskar dig N. TW
Emil och Alfred. Alltid
kl 00.10
Jag är på väg till sthlm (sitter i Uppsala) och skall hämta det sista för att helt flytta till en mardröm du inte kan ana. Kom och hämta (rädda) mig när du är redo, närsomhelst. TW
Men varför flyttar du dit om du inte vill?
kl 00.20
För att jag inte har något val. Jag kan inte vara ensam. Då ta jag mitt liv. Har försökt ett par gånger och ser nog lite annorlunda ut om/när vi ses. Nog tjötat om det. N, jag har verkligen inget val. Jag dödar mig själv om jag inte flyttar. Jag vill vrida tbx tiden, aldrig har jag önskat så. TW
Är du här imorgon? Kan vi ses i stan å prata innan du åker igen?
kl 00.25
Ja, självklart
Ok, hör av dig om tid och plats. Jag vill gärna träffa dig
kl 00.30
Lovar. TW
kl 00.38
En ros är en ros är en ros. En stjärna, och en packad matros. Nu när vinden har vänt finns du kvar, som ett aprilväder du aldrig vänt blad. Min blå sten, mitt i blåsten, mina fingrar doftar ännu din sav...
Jaha...
Klarvaken, tusen frågor. Vad gör du i Uppsala mitt i natten? Självmordsförsök? Rädda dig? En skickad dikt är ett säkert fylletecken. Vad hände med nykterheten i förrgår? Jag är tacksam för att du vill höra av dig, men lämna mig fan inte här med oron! Lägg inte ditt liv i mina händer. Jag kan inte hämta dig när JAG är redo. Du kan inte komma hit igen! Även om du skulle kunna komma hit så måste det vara Du som är redo. Redo att ta itu med dina problem. Jag älskar dig, och jag vill få finnas som din vän. Jag ska lära mig att acceptera maktlösheten när jag står brevid och ser på när du inte tar tillvara de chanser och möjligheter som ges. Jag ska också se till att lära mig att förstå det obegripliga. Jag har lovat att aldrig svika dig. Ett löfte jag har för avsikt att hålla. Men det måste få vara på mina villkor.
Morgondagen kom och gick, det utlovade löftet var som väntat inget värt. Tack och lov har jag vänner runt mig som jag kan prata med. Jag fick veta att du druckit vid fler tillfällen, samtidigt som du går på behandling. Något du verkar göra för nån annans skull än dig själv. Obegripligt. Du har inte öppnat post/räkningar sen du bodde här. Nu kommer du ju back igen med betalningsplaner etc! Obegripligt. Nu är du tillbaks där du stod när vi träffades... och du verkar inte bry dig om att det håller på att gå åt helvete. Obegripligt.
Du har alla verktyg, du har kunskap, du har läkarhjälp, du har vänner. Varför?
Acceptera maktlösheten. En av de svåraste utmaningar jag fått i mitt liv.
Det känns helskumt. Jag slutar skolan idag. Examen. Jag har pluggat så länge att jag knappt kommer ihåg hur man sköter ett vanligt jobb. Jag är skitnöjd. Jag har fixat en högskoleutbildning trots allt jag har gått igenom under tiden.
Allt som nu ligger framför mig är bara nytt. Kom på häromdagen att inget håller mig kvar här uppe i 08-land längre. Jag är nysinglad, klar med skolan, bästa vännen har flyttat, exet vägrar samarbeta. Tänk om jag skulle ta och flytta härifrån... Jobb finns det gott om i hela landet. Jag har en lägenhet som är lättsåld. Hm, tål att tänkas på.
Det är lite skrämmande med alla möjligheter som nu serveras, att vara fri att välja, att inte behöva nöja mig med det jag har. Jag har verkligen inget gammalt som jag behöver ta hänsyn till. Det är jag och barnen. Vår framtid. Det är inte bara att vända blad, eller ett nytt kapitel. Det känns mer som uppföjlaren, del två i trilogin.
Jag ska hålla mina sinnen öppna, ta de chanser och möjligheter som bjuds, komma ihåg mina nya motton: Jag ska bara göra saker som känns bra och det minsta jag kan begära är att jag är ärlig mot mig själv.
