Mådde sådär lagom kisskass, ångest, oro och blä... Ringde AM som ställt upp till mer än 100% de senaste två veckorna. Fick pratat av mig en stund och blev medbjuden hem till en kompis till henne. Njae... kände egentligen inte för att vara social, men insåg att det ändå var trevligare än att sitta hemma och ha ångest. Båda hemmavarande barnen skulle sova hos kompisar så vips var jag barnledig dessutom.
Det var såå jäkla najs! God middag, god öl, svart humor, skitsnack och en mängd erbjudande om lämpliga singelkillar/gubbar. Ja, det är ju så här det ska vara.
Jag fattar inte alls vad som händer just nu. Nattsvart kaos där känsla och logik har gått in i en seriös konflikt.
Kanske vill jag bara få bekräftelse Kanske vill jag bara höra att du vill ha mig Kanske vill jag bara få chansen att dumpa dig Kanske vill jag bara få veta att jag fortfarande är nummer ett Kanske vill jag bara kunna bräda bruden du bor hos Kanske vill jag bara få dig att må bra Kanske är jag egoist Kanske är jag fullständigt helt jävla puckad
Kanske vill jag bara att vi ska kunna göra ett juste avslut
Kvinnan fick inga livshotande skador. Hon lever och har idag bara ett fåtal synliga skador. En spricka i ett revben, några blåmärken här och där, ett par rejäla bulor i skallen. Inombords är det desto värre...
...jag har dåligt samvete för att jag ställer till det för dig. Jag ångrar inte att jag anmälde dig. Det är fan inte rätt att slå och hota. Du gav mig ingen chans att försvara mig. Du överraskade mig bakifrån. Jag stod med händerna i byxfickorna och kunde inte ens ta emot när jag föll raklång i golvet. Smällen i skallen fick det att svartna framför ögonen. När jag tittar upp igen, sitter du grensle över mig. Du har låst mina armar under dina lår. Du har knytnäven redo och måttar in ett slag samtidigt som du säger att nu är det min tur att dö. Första slaget spräcker läppen, andra slaget sliter ut örhänget och träffar käken. Jag känner din hand mot min strupe och först nu fattar jag vad som håller på att hända. Jag ska dö. Det ÄR min tur. Hell no... Jag skriker, sparkar, ålar mig och får loss mina händer. Jag minns inte om jag tog tag i din tumme för att koppla loss greppet runt min hals. Kanske tänkte jag det bara. Jag slog bort dina händer, siktade mot din strupe, lyckades resa mig lite och knuffade bak dig. Du halvsatt mot garderoben. Jag drog loss mina ben, gjorde en snabb bedömning och kom fram till att jag skulle hinna resa mig och komma ut före dig.
...jag har dåligt samvete för att jag ställer till det för dig. Det var inte ett sånt här slut jag ville ha på vår relation. Vi hade väl inte så lång tid kvar tillsammans. Men inte så här. Jag bryr mig fortfarande. Jag hoppas att du orkar kämpa ensam. Ditt jobb som du var så glad över, de ringde därifrån igår. Det är inte för sent att gå dit igen. Är det värt att riskera arbetslöshet igen? Jag vet att du nu finns 1,5 timme från jobbet. Ja jag är glad att du inte kom tillbaka hit. Trots att du är skriven här och det är din fulla rätt. I princip kan man leta upp en juste barre, skriva sig där och flytta in utan att bli bortkörd.
...jag har dåligt samvete för att jag ställer till det för dig. Du har alla dina prylar här. Räkningshögen växer. Ska du nu skita i dina betalningsplaner och komma back igen? Din kamera slarvade du bort i fyllan btw. Kameran som du var så enormt glad över att kunna köpa. Det var ju en del av dig, var gjorde du av den? Jag bryr mig fortfarande, jag vill så gärna att du fixar det här och gör nåt bra för dig själv. Ge inte upp.
...jag har dåligt samvete för att jag ställer till det för dig. Jag funderar på vad du skulle gjort om det var ombytta roller. Du är en fullfjädrad egoist och skulle säkerligen inte bry dig ett dugg om nån annan än dig själv. Mina prylar hade du troligen kastat på studs. Där önskar jag att jag var lite mer som du. Jag bör kanske få kollat skallen igen, jag vet att det här inte är mitt problem utan ditt. Varför är det då jag som sitter med dåligt samvete?
Mailade en vän häromdagen, beklagade mig över framtiden och allt jag kan ha ågren för. Under tiden jag skrev till vännen kom jag till insikt. Jag har kämpat för fel sak!
Jag har blivit erbjuden ett jobb 2 minuter hemifrån, som jag inte vill ha. Varför vet jag inte egentligen, det är inget fel på jobbet, det är bara inte det jag vill göra. Jag har skjutit upp den jävla anställningsintervjun två gånger. Fråga mig inte varför jag inte tackade nej med en gång...
Egentligen vill jag fortsätta plugga, doktorera, bli bättre, duktigare, någon... Jag har fått sommarjobb på avdelningen där jag gör mitt examensarbete och det är inom ett område som jag är intresserad av (farmakologi). Jag skulle vilja fortsätta forska inom missbruksfarmakologi alt antidepressiva läkemedel. Meeeeeen. Jag vet inte om det är så smart, just nu. Det tar fruktansvärt mycket tid. Det innebär också två timmar på bussen varenda dag. Just nu har jag inte tid utan skulle behöva varva ner, få lugn och ro, ta hand om sorkarna och ägna mer tid åt deras skola etc. Tjäna pengar är ju inte heller helt fel.
Så ett jobb två minuter från hemmet är ju perfekt helt enkelt. Jag kan i så fall jobba heltid utan att vara bort extremt länge varje dag. Jag finns ett stenkast från skolor och dagis. Jag kan gå hem och käka lunch. Jag behöver inget busskort. Ingen bil heller. Doktorera kan jag göra sen när sorkarna blivit äldre. Intervjun är nästa vecka. Hoppas jag får jobbet.
Kärringen var minsann ute i helgen. Polarn Per å hans band hade releaseparty. Det var kul. Fick även lite insideinfo av Backyard babies och Supersuckers/Entombed. Så nu vet jag vad som säljs på tyska bensinmackar, vilken sorts film man glor på i bussen, varför det finns vantar med sex fingrar i Tyskland och tumvantar i Mississippi. Visste ni att bara två av killarna i Backyards har körkort? Jaja, det var kul att va ute, men f-n va jag känner mig gammal. Står å gäspar långt innan bandet ens har tänkt på att börja lira. Roligast var att vara ute med min goa A. Som tyvärr ska flytta... :(. Det är givetvis jättekul för dem, med hus å närhet till släkt och barnvakter. Men blä vad trist att hon inte ska bo så nära längre. Speciellt nu när vi börjat "hänga" igen. Men men, det tar ju bara en timme att åka dit. Kommer att sakna henne och vetskapen att hon finns runt hörnet. Känner mig tom. Ensam och misslyckad.
