Klart som korvspad

Mailade en vän häromdagen, beklagade mig över framtiden och allt jag kan ha ågren för. Under tiden jag skrev till vännen kom jag till insikt. Jag har kämpat för fel sak!

Jag har blivit erbjuden ett jobb 2 minuter hemifrån, som jag inte vill ha. Varför vet jag inte egentligen, det är inget fel på jobbet, det är bara inte det jag vill göra. Jag har skjutit upp den jävla anställningsintervjun två gånger. Fråga mig inte varför jag inte tackade nej med en gång...

Egentligen vill jag fortsätta plugga, doktorera, bli bättre, duktigare, någon... Jag har fått sommarjobb på avdelningen där jag gör mitt examensarbete och det är inom ett område som jag är intresserad av (farmakologi). Jag skulle vilja fortsätta forska inom missbruksfarmakologi alt antidepressiva läkemedel. Meeeeeen. Jag vet inte om det är så smart, just nu. Det tar fruktansvärt mycket tid. Det innebär också två timmar på bussen varenda dag. Just nu har jag inte tid utan skulle behöva varva ner, få lugn och ro, ta hand om sorkarna och ägna mer tid åt deras skola etc. Tjäna pengar är ju inte heller helt fel.

Så ett jobb två minuter från hemmet är ju perfekt helt enkelt. Jag kan i så fall jobba heltid utan att vara bort extremt länge varje dag. Jag finns ett stenkast från skolor och dagis. Jag kan gå hem och käka lunch. Jag behöver inget busskort. Ingen bil heller. Doktorera kan jag göra sen när sorkarna blivit äldre. Intervjun är nästa vecka. Hoppas jag får jobbet.