Obegripligt

Jag förstår inte varför jag gör mig själv så jävla illa. Varför envist hålla fast vid nåt så destruktivt som ett liv med dig. Idag har jag fått reda på hur du ljuger och har ljugit för mig. Otrohet. Fucking bastard. Inget kommer nånsin att bli bättre mellan oss. Varför varför varför kan jag inte bara ge dig en fetsmäll och be dig go fuck yourself? Jag vill fan inte ha det här! Varför finns hoppet kvar? Hoppet om vad egentligen? Jo, den utlovade förbättringen som kommer sen, i framtiden då jag ska få betalt för all tid, pengar, energi, tårar, envishet, turerna på avgiftningen, plötslig tystnad en dag eller veckor, detta eviga jävla peppande, den förbannade ensamheten, tåvalsandet, hänsynen, brist på närhet och ömhet, noll samhörighet, försakandet, hoppet, löften om bättring, insikterna, den här gången är det allvar. Ingen annan människas känslor kommer nånsin att betyda något för dig, Du säger och gör det som är nödvändigt för stunden. Hänsynslöst, egoistiskt.

Nej det är inte bättre att ha Någon än Ingen. Men jag vill bestämma när det är slut, vara överens. Jag vill styra de smärtor jag ska behöva utstå. Jag vill bara vara så lurad som jag kan acceptera. Kontroll över nåt som inte går att kontrollera. "Man ska inte ge upp! Kämpa kämpa kämpa din looser"! Varför kan jag inte fatta att det här är inte MITT nederlag, jag har inte misslyckats utan det är du än en gång som fuckar upp ditt liv.

Så enkelt det skulle vara att bara gå, rycka på axlarna och säga shit happens. Gå och sug nån annans energi, låt mig vara ifred. Sluta skicka mail och kärleksfulla sms.

Men varför göra det enkelt när man kan göra det komplicerat?
Fan vad jag blir trött på mig själv!